Åååhhh, grrr... Idag är jag inte alls på humör, men försöker övertyga mig själv om att det är en bra dag och att jag har mycket att vara glad och tacksam över. Vårt hem ser ut som ett bombnedslag och igår försökte jag få till en gemensam städning, så det skulle gå fort och enkelt och vi skulle kunna njuta av det färdiga resultatet i soffan framför någon film...
Men, precis när mannen ska till att stänga ned kontoret inkommer ett brådskande ärende som han inte bara kan lämna och det resulterar i att han får slita sitt hår och arbeta ända fram till dryga halvniosnåret. Jag röjde köket, lagade middag och tog hand om tvätten. Dessvärre tog inte mannens jobb slut i och med det och karln suckar vidare över "skolböcker" inför helhelgskursen vars uppgifter inte är avklarade. Runt halvtiotiden är han klar med det.
Skurmoppen gick av efter halva köket och trött lägger jag därmed ner städförsöket. Jag kan inte påstå att jag på något vis gillar att städa, men jag hatar när det är stökigt och smutsigt. Min filosofi är att om man hjälps åt med saker och ting, i detta fall och städar, både för sin egen skull och för sin nästas, så blir det aldrig vare sig särskilt stökigt eller ett mastodontjobb...
När det är mycket fläng och jobb hamnar inte skötsel av hemmet på högsta prioritet, det finns många andra saker som är viktigare och trevligare att pyssla med, men när man studerar hemifrån och går i röran var dag är det svårt att inte städa och plocka lite nu och då i den evinnerliga evighetsgöran. Det blir aldrig mindre rörigt och det blir aldrig mindre tråkigt... Förutom att det är ensamt att plugga hemifrån, det ska bli så skönt att få socialisera på ett alldeles vanligt heltidsjobb, så är det sjukt tråkigt att vandra omkring i ett stökigt hem som är ens "arbetsplats"... Jag antar att jag inte kommer störa mig så mycket på det hela när jag inte är här 24/7. En petitess - en piss i havet. Men dagens frustration.
Så. Nu har jag nog gnällt klart. Utanför skiner solen lite försiktigt bakom molnen och de gröna färgerna skiftar helt fantastiskt! Jag är tacksam över att jag har någon att bli sur på, att jag har vänner som finns där när de har tid och en familj, om än långt borta, som ibland gör mig alldeles tokig. Det är bara dem man älskar som kan väcka starka känslor i en, det är bara dem som betyder något som kan få en att må på alla sätt och vis. Vore de obetydliga, skulle känslorna inte bry sig i att uppstå. Tack för att jag får älska så många och så mycket, i mitt liv.
