Svt har sänt en dokumentärserie om tre avsnitt av Helena Isaksson som heter "Välkommen till vår vardag" och handlar om hur livet kan vara när man lever med Downs syndrom. En mycket trevlig och berikande serie, i vilken man som tittare får hälsa på i flera familjers olika liv, runtom i Sverige. Jag har inte sett programmen på tv, men på nätet och de finns att ta del av här.
I det sista avsnittet, som jag precis har tittat på berättar Ingrid, 90 år, om hur det var längre tillbaks i tiden när hon blev mamma till Björn. Hon berättar om hur hon och hennes son togs emot av omvärlden och hur de fick kämpa, samt om hur hon tack vare Björn, kämpat för andra barn med Downs syndrom, som förr i tiden gömdes undan samhället. Jag tycker det är så starkt när hon berättar om hur den ena barnmorskan menar på att hon aldrig tidigare sett "ett sånt barn" och hur den andre, äldre och mer erfarne barnmorskan, så vackert uttrycker "kom alltid ihåg, att det här är ljusets barn". Ingrid säger också att "jag hade haft ett väldigt fattigt liv utan Björn, han har lärt mig allt det här om människor, han har lärt mig att fundera och ifrågasätta".
Detta leder mig oavkortat till ett samtal jag och en vän hade nyligen. Vi pratade om livet som varit, som är och om framtiden. Vi pratade om giftermål och barn, graviditeter och i samband med det om det så kallade "kubtestet". Över lag tror jag att vi människor idag oroar oss för mycket, det finns ett kontrollbehov som gör att vi gärna vill vara små minigudar och styra över det vi kan. Kubtestet är något som vanligen erbjuds kvinnor över 35 år, vilket gör att det inte ens är aktuellt för de flesta i min ålder och omkrets - ändock är det förhållandevis många som vill göra det. Min vän sade då att hon inte skulle vara det minsta intresserad av det testet, för oavsett om barnet hade någon kromosomförändring eller ej så skulle det vara välkommet. Vissa väljer att göra testet för att se att barnet är friskt, för att kunna göra ett ställningstagande till huruvida de ska behålla livet där inne eller ej. Min vän menade på att om hon gjorde ett sådant test och därav valde bort ett litet liv, så skulle hon aldrig sluta tänka på hur det livet hade utvecklats och sett ut. Jag förstår henne till fullo. Jag anser definitivt att det är var människas sak och eget val och jag kan inte svara för hur jag själv verkligen ställer mig till frågan, förrän den dag då jag står där själv. Det finns en mening med allt som sker, även om vi har ett stort inflytande vad gällande hur våra liv ser ut, men vad är det egentligen som säger att vi ska kunna kontrollera något, som egentligen kanske borde stå över vår mänskliga makt? Vem säger att livet blir lättare eller svårare, fattigare eller rikare?! Tänk vilken rikedom det är att vi alla är olika. Vi har så mycket att lära av varandra, om vi bara vågar och är öppna att ta emot vad som finns omkring och inom oss!
