Just nu sitter jag med en av de tre sista böckerna för terminen, den heter
”Rapporter från ett skolgolv” (red. Lotte Alsterdal). Den handlar om möten i skolvärlden, framför allt mellan elev och lärare, ur lärares perspektiv. Tio lärare berättar om olika situationer de möter till vardags och jag som läsare får om och om igen ta del av den mest aktuella känslan som sträcker sig från förskola och genom hela skolgången, nämligen den att som lärare inte känna att man räcker till.
Det är många texter som berör djupt och framför allt en text som heter
”Daniel är död”. Den handlar om en 19-årig pojke som plötsligt dör i en bilolycka och hur de på skolan hanterar situationen gällande klasskamrater, vänner och familj. Denna händelse lägger grunden för utformandet av den krisplan de hittills aldrig haft på skolan, för hur förbereder man sig på att en ung människa kan dö?
I alla människors liv kommer existentiella kriser genom årens lopp, detta inte minst under tonårsperioden. Då det faktiskt inte var allt för längesedan jag själv gick i högstadiet samt gymnasiet minns jag hur jobbigt det kunde vara, med allt som skedde där i kring. Det är inte lätt att veta vem man är, var man hör hemma och hur framtiden ser ut. Ibland är det rent av svårt att se ljust på livet, trots att man ”är ung och har det hela framför sig”.
Relativt nyligen gick en gammal barndomsvän bort, han frontalkrockade och dog, troligen av att hans bil vid krocken fattade eld. Döden är aldrig rättvis och man kan aldrig förstå varför den tar de mest underbara människor ifrån en. Det var tyvärr längesedan jag hade kontakt med denna vän, även innan han gick bort, men när vi var yngre sågs vi ganska mycket, därav fanns, och finns, han än idag med mig i mina tankar, lite då och då. Framför allt när låten ”Curly Sue” med Takida spelas på radion. Fråga mig inte varför, det har bara blivit som så, det är hans låt.
Händelser av detta slag sätter spår och finns alltid med oss någonstans inom oss. I perioder kan man inte sluta tänka på vissa personer eller händelser, medan det ibland kan gå lång tid däremellan.
För bara några veckor sedan förlorade min yngsta bror en skolkamrat som blev påkörd under sin cykeltur på väg till skolan. Det hela är en mycket tragisk och olycklig händelse. Min bror går på en mycket liten skola med elever mellan åk F-5 bestående av ca 70 barn, vilket gör att alla elever, föräldrar och lärare alltid har varandra nära. För min bror var det här, ur hans synvinkel, extra hemskt för honom och en annan kille, för de älskade den här tjejen. Och naturligtvis känner han så, vilket är viktigt att ta på djupaste allvar. Där hemma har de ställt fram ett ljus och Jacob har ritat en fin bild till Clara, som flickan hette.
Det är av allra största vikt att låta varje individ sörja på sitt sätt, även om en del sätt kan vara svåra att förstå. Det är även, enligt min mening, viktigt att visa att man som vuxen(/medmänniska) finns till hands, oavsett om ett barn(/en medmänniska) vill prata eller bara sitta tyst. Det handlar om trygghet och frihet, att känna sig respekterad oavsett hur man reagerar. Det är alltid tillåtet att känna och visa vad man känner, på det vis man önskar, så länge ingen annan tar illa vid sig av det.
När jag gick på högstadiet hände något som för alltid kom att förändra mitt liv. Det är märkligt hur något, som inträffar någon som man egentligen kanske inte känner nära, kan påverka ens liv så dramatiskt. En man tog ”utvidgat självmord”, som det kallas och släckte förutom sitt eget liv, sin nyseparerade före detta frus, sina två söners, samt hundens liv, en tidig morgon, delvis i ett hus bara några hundra meter ifrån det kvarter jag vuxit upp i. En händelse som är med mig varje dag i mitt liv och som till stor del lagt grunden för den person jag idag är.
Eftersom jag inte kände dem nära har jag aldrig riktigt kunnat acceptera att jag påverkas så starkt av denna händelse. Inte heller har jag kunnat acceptera den enorma sorg och rädsla som denna händelse betytt för mig. ”Det finns de som var närmare och jag har inte rätt att sörja”. Jag vet att det låter helt knäppt och jag vet också att så länge denna föreställning finns kvar inom mig så kommer jag aldrig att kunna släppa dem.
Varje år på allhelgona brukar jag ställa ett ljus i minneslunden för dem och sända dem några tankar, oavsett vart i landet eller världen jag befinner mig. Och varje dag är jag tacksam för det liv jag lever och för de människor jag har omkring mig. Något som kanske låter bra, men som tyvärr också kan vara ganska utmattande i längden.
Jag vågar aldrig bli arg, eller vara långsint och har jättesvårt även när andra bråkar. Då blir jag fruktansvärt ledsen och upplever en riktig inre vånda. Så länge det handlar om mig själv kan jag ju kontrollera det, men inte när det kommer till någon annan. Dessutom kan jag tycka att det är ganska sunt att bli arg och bråka lite ibland, för att hitta en gemensam lösning och sedan åter uppskatta varandra, stor som liten, även då jag själv inte agerar på det viset. Ibland kan det leda till att jag blir extremt frustrerad och nästan kan känna mig som ett litet barn; jag skulle vilja sparka med benen, fäkta med armarna, skrika och rusa ut - bara för att bli hämtad, kramad och tröstad. Få reagera utan att vara så förbaskat rädd för att allt direkt är förstört, utan att känna det där enorma dåliga samvetet som äter upp mig inifrån. Bara få känna mig liten och bli omhändertagen. Kanske en jättelöjlig känsla?
Poolen vid hotellet
På väg till vår lägenhet
Vy från poolen
Blåsig seglingstur mot solnedgången
Fler solnedgångsseglare
Den här kartan hittade jag via 