Nu har det varit tyst här inne länge... Jag har inte glömt bort bloggen, jag har varit på väg in flera gånger, det är bara det att det jag skulle vilja skriva om, inte känns som lämpligt bloggmaterial. Det har hänt så ofantligt mycket de senaste månaderna, livsomvälvande skeenden, men det är helt enkelt inget jag vill dela med mig av till hela världen. Tyvärr gör det att jag inte heller kan dela det med dem jag skulle önska. Återigen funderar jag på att byta bloggportal, så att jag kunde låsa bloggen så att enbart de som har lösenord kan ta del av innehållet. För bloggen är ett bra uttrycksmedel och jag tycker att det är roligt att kunna dela med mig av mitt liv, även till mina vänner och min familj som jag ju tyvärr inte bor nästgårds med.
 |
| Magen med Sprattel där inne, lite mindre än en timme innan äventyret drog igång. |
Som ni har förstått har livets bästa händelse skett - livet 2.0. Den 21/11 äntrade vår lilla Sprattel världen utanför magen. Eftersom längtan har varit lång känns det helt fantastiskt att det lilla livet äntligen är här! Ingenting är som det någonsin har varit tidigare och livets fokus är någon helt annanstans än förut. Samtidigt händer ungefär det mesta som kan tänkas hända, på många olika fronter och vårat liv håller på att förändras radikalt.
Att vara mamma är en ny roll, som för mig känns väldigt självklar. Däremot är jag nog lite ängsligare än jag föreställt mig. Jag möter ständigt nya situationer som jag måste lära mig att hantera, på mitt eget sätt. Jag är inte längre bara jag, eller bara käresta heller - vilket också känns tydligt. Allt är ännu väldigt nytt och det är mycket att lära sig hantera. Tiden ska räcka till och jag ska räcka till, till mer. Prioriteringarna blir helt klart annorlunda.
År 2014 var mitt livs resa, trots att vi detta år inte gjorde just någon resa alls - alla våra äventyr till trots, var detta år mitt största. Det var ett fantastiskt år med så många guldstunder, men samtidigt ett år som jag periodvis mådde väldigt dåligt. I framtiden kommer jag förmodligen bara att minnas allt det fina. Och bara det är kanske något fint i sig, hur människan i sig tar bort mindre bra upplevelser och dåliga minnen. Hur kroppen både fysiskt och psykiskt återhämtar sig och mår bättre, bara den får chansen.
Just nu handlar mitt liv som sagt var om mycket mående och skeenden som jag inte vill dela här, men alldeles nyss snubblade jag över
något som är högst aktuellt för mig,
något jag pratade om häromdagen med en nära vän. Det enda jag kan säga om
texten är WORD!
