Idag gjorde jag det! Tillslut. Började ladda redan igår, motivationen kom från gud vet var, men jag packade mina träningskläder, bestämde sträckan, tog reda på hur jag skulle ta vägen - och sprang! Första joggingrundan för i år - check! Och jag känner mig så nöjd med mig själv.
Det här med att springa är ju inte alls något naturligt för mig. Men jag har försökt lära mig, i flera år faktiskt. Det har inte varit särskilt enkelt heller, men förra året var det något som lossnade. Bara sådär, helt plötsligt - och för första gången i livet klarade jag av den runda jag hade planerat! Mitt största problem med det hela, förutom att min kropp rent fysiskt inte har fattat hur man gör, har varit och är fortfarande astman. Och just därför måste jag klara det. Jag måste bli bättre. Jag måste utmana min astma och, på ett sunt vis, markera att det faktiskt är jag som bestämmer, inte den.
Som ni säkert förstår kommer jag aldrig bli någon maratonlöpare. Det är inte heller mitt mål. Mitt mål är att utveckla en bättre andning och kondition. Att må bra, helt enkelt! Jag kommer kanske aldrig att springa varken långt eller snabbt och det får vara så, för det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att jag tar mig ut och springer. Att jag klarar av den sträcka jag planerar och att jag inte ger upp. Att jag vågar utmana mig själv. Pressa lite till.
Frågar någon om jag ska hänga på och springa något lopp så får den blankt nej. Ni är ju några som har frågat, så ni vet ju. Jag är fortfarande för rädd och har inget självförtroende vad gäller att springa, men en dag kanske... Nu ska jag i vilket fall som helst springa ut till tvättstugan, för tiden verkar springa ifrån mig ikväll. (Och om någon hittar mitt ena favoritörhänge som jag tappade under dagens runda, så tar jag gladeligen tillbaks det!)
