Den största spindeln

Livet är en mycket komplex tillställning, det finns alltid delar som man inte kan förstå, hur mycket man än försöker. Dagarna efter semestern har varit vilsedagar, dagar då allt egentligen är bra, men ändå inte känns riktigt rätt. Eller tja, egentligen började väl den känslan infinna sig mitt under semestern. Det där obekväma in under skinnet, utan att man fattar varför. Igår höll jag på att bli tokig. Att kvävas i mig själv, utan att någon annan såg eller förstod. Men, jag menar, det man inte själv förstår är inte heller lätt för någon annan att förstå... Jag tog till slut en lång promenad med mig själv. Det gjorde gott. Men, jag gick utan mål, i ett enda virrvarr - hit och dit, gata upp och ned och in och ... En för stunden förvirrad själ. Jag tycker inte om den där osäkerheten som hälsar på ibland. Hur som haver så mådde jag bra mycket bättre efteråt i alla fall. Skönt. Idag är en bättre dag, om än inte en toppendag, trots tidigt uppvaknande med en klar skalle och underbart, fint väder!

Imorse 05:47 rusade J in i sovrummet precis när jag fått i öronpropparna för att försöka somna om en liten stund innan frukost:
J: "Natalie?! Natalie!?! Är du vaken?! Är du vaken?!!"
Jag: "Mummel, mummel...?"
J: "Vill du se något äckligt?!!"
Jag: "Nej, eller ja, eller vadå? *stonk*"
J: "Följ med till badrummet!!! Kom!"
Jag: "Ehh...?"
Jag går efter J och ställer mig försiktigt utanför vid dörrkarmen o sträcker ut en frågande hand till J som står exalterad och äcklad vid handfatet med en flugsmälla.
J: "Vill du se den största spindeln?!!"
Jag: "Vill jag det?"
Varpå jag lutar mig fram och... förfäras. USCH! Jag har aldrig i hela mitt liv sett en så stor, numera mycket kletig, spindel i det fria i Sverige. J är i alla fall klarvaken och jag ser att det kryper i honom, fast den där stora saken är död. Han skakar handdukar o vrider sig obekvämt, jag imponeras av att han trots paniken som jag anar i hans ögon är så lugn. ja... Då var man vaken!

God morgon!