Idag ringde jag det där samtalet som jag oroat mig lite för. Samtalet till min chef, om att jag inte kommer komma tillbaka efter min föräldraledighet. Samtalet om att det har hänt så himla mycket sen vi fick vår Sprattel - att mannen har fått nytt jobb i Uppsala, att huset är sålt och att vi har flyttat. Vi har inte hittat hem än, husmarknaden är så fattig att det är skrämmande. Tydligen har det inte varit såhär barskrapat inom mäklarbranschen på drygt tio år. Och då passar vi på! Priserna slår i taken och folk har panik inför de nya amorteringskraven som träder i kraft. Fördel för säljarna. Som för oss. När vi sålde. Nackdel för oss. När vi försöker köpa. I tre månader har vi tacksamt fått hysa in oss hos Js föräldrar, vi trodde naivt nog att vi skulle ha hittat något, vårt drömboende, och vara inflyttade ungefär nu. Tji fick vi. För så lätt var det inte. Vi har varit på de visningar som har erbjudits och nog lär vi oss saker, mer och mer för varje objekt. Vi har tittat på tomter och läst på om att bygga eget. Försökt kalkylera. Funderat, grubblat, pratat och börjat om igen. Det var inte riktigt det här vi hade planerat, för den första tiden som liten familj. Men livet blir ju sällan som man har tänkt sig. Och det viktigaste är trots allt att vi har varandra.
Vi har fått låna en bil också. I Js nya jobb ingick nämligen ingen tjänstebil - något vi har varit bortskämda med sedan ett gäng år tillbaka. Vi har haft lyxen att åka runt i nya, fina, välservade, bekväma bilar som aldrig strular och strular de så lämnas de in på verkstad och fixas i ett nafs. Tacksamt tog vi emot den bil mina föräldrar så snällt lånar oss. Bara det att den inte gick igenom besiktningen. Så kan det ju oturligt nog vara med äldre bilar. Så vi fick tips om en bekants bekant som är mekaniker. Han kunde fixa bilen, snabbt, enkelt och billigt. Det var ju inget svårt fel på bilen. Det här var drygt en och en halv månad sedan nu. Sedan dess har turerna varit många - fel delar, ingen kontakt och ursäkter av många dess slag. Ikväll hämtar vi efter många om och men bilen, vi har fått tag på en annan kille som är mekaniker och förhoppningsvis ska det lösa sig denna gång. Snabbt, enkelt och billigt... Att bo ute på landet, med bussar som inte går jätteofta och som man måste byta för att komma hela vägen till någonstans (och därmed vänta på anslutningsbuss i en halvtimme) är inget att rekommendera. Klart att det går, men det är lite bökigt med en liten. Som tur är har jag fått låna Js föräldrars pendlarbil de dagar det verkligen har behövts. Tack och lov. Men jag ser fram emot att få tillbaka vår bil och kunna åka iväg när helst jag vill, för det blir tämligen ensamt och isolerat att bara vara jag och lille Sprattel - även om det är väldigt mysigt den största delen av tiden.
