Det finns alltid tid att bättra sig.
Livet springer på i ett rasande tempo och att trycka på "paus" är inte alla förunnat, oavsett om det är "självförvållat" eller ej. Att prioritera sig själv, när tiden är knapp, måste ses som rätt beslut. Att glömma bort sig själv, en stor förlust.
Det senaste halvåret har passerat som i ett ögonblick. Några gånger har jag nog hunnit stanna upp, men min energi har gått åt att stärka mig själv, att skapa mig själv. Vänner har svikit, visat sina rätta jag. Jag är inte den som dömer, förmodligen är jag mer naiv än många i min nobla ålder. Jag ser det som en gyllene skatt, som jag bär i min hand. Men jag har tröttnat. Vissa saker orkar jag inte ens bry mig i längre. Skulle det visa sig att den ena eller andra dyker upp, att de vill vara en del av mitt liv igen, ja då skulle jag inte vara den som står kvar med dörren stängd. Möjligen skulle jag glänta den lite försiktigt först, men med tiden... Alla är värda de chanser de tar för sig och visar att de vi ha.
Jag har inte heller varit någon bra vän denna höst. Jag har inte tagit mig tid till att finnas där. Jag har inte märkt det, när jag varit mitt i det. Jag har inte ens orkat reflektera över det. Förrän nu. Jag inser min frånvaro och jag känner mig som en usel vän, för de som faktiskt är viktigast för mig.
Det brukar sägas att vännerna blir färre med åren. Andra saker som tar plats. Det är mycket som ska hinnas med och det känns viktigare att lägga energin och engagemanget i de relationer som verkligen betyder något. Ömsesidiga relationer. Relationer som båda parter får ut något av, om det så "bara" handlar om att fly verkligheten en stund för att skratta med hjärtat.
Avstånd kan verkligen försvåra relationer. Det fina är att riktiga vänner, de man bytt en liten del av hjärtat med, de finns kvar över tid. När man hörs känns det som igår, eller alldeles nyss. Även om man önskar att man bara kunde gå förbi, dyka upp, ta en kopp kaffe, sådär när som helst. Okomplicerat och spontant. Som när man var "liten". Men livet funkar oftast inte så med tiden. Man måste hitta nya vägar att vandra och sätt att förhålla sig på. Till sig själv, till varandra, till sin omvärld. Det viktigaste av allt är att man aldrig slutar engagera sig. För det är då det tar slut.
Jag ska bättra mig.
Livet springer på i ett rasande tempo och att trycka på "paus" är inte alla förunnat, oavsett om det är "självförvållat" eller ej. Att prioritera sig själv, när tiden är knapp, måste ses som rätt beslut. Att glömma bort sig själv, en stor förlust.
Det senaste halvåret har passerat som i ett ögonblick. Några gånger har jag nog hunnit stanna upp, men min energi har gått åt att stärka mig själv, att skapa mig själv. Vänner har svikit, visat sina rätta jag. Jag är inte den som dömer, förmodligen är jag mer naiv än många i min nobla ålder. Jag ser det som en gyllene skatt, som jag bär i min hand. Men jag har tröttnat. Vissa saker orkar jag inte ens bry mig i längre. Skulle det visa sig att den ena eller andra dyker upp, att de vill vara en del av mitt liv igen, ja då skulle jag inte vara den som står kvar med dörren stängd. Möjligen skulle jag glänta den lite försiktigt först, men med tiden... Alla är värda de chanser de tar för sig och visar att de vi ha.
Jag har inte heller varit någon bra vän denna höst. Jag har inte tagit mig tid till att finnas där. Jag har inte märkt det, när jag varit mitt i det. Jag har inte ens orkat reflektera över det. Förrän nu. Jag inser min frånvaro och jag känner mig som en usel vän, för de som faktiskt är viktigast för mig.
Det brukar sägas att vännerna blir färre med åren. Andra saker som tar plats. Det är mycket som ska hinnas med och det känns viktigare att lägga energin och engagemanget i de relationer som verkligen betyder något. Ömsesidiga relationer. Relationer som båda parter får ut något av, om det så "bara" handlar om att fly verkligheten en stund för att skratta med hjärtat.
Avstånd kan verkligen försvåra relationer. Det fina är att riktiga vänner, de man bytt en liten del av hjärtat med, de finns kvar över tid. När man hörs känns det som igår, eller alldeles nyss. Även om man önskar att man bara kunde gå förbi, dyka upp, ta en kopp kaffe, sådär när som helst. Okomplicerat och spontant. Som när man var "liten". Men livet funkar oftast inte så med tiden. Man måste hitta nya vägar att vandra och sätt att förhålla sig på. Till sig själv, till varandra, till sin omvärld. Det viktigaste av allt är att man aldrig slutar engagera sig. För det är då det tar slut.
Jag ska bättra mig.
2 kommentarer:
Hej Natalie.Bra skrivet Ibland känns det som om tiden rinner iväg några hör av sig till mig Andra blir rädda vet ej vad de ska säja ....Förstår du vad jag menar ?Jag har fått många julkort med julhälsn.det kändes konstigt det fattades ett namn i adressen...livet går vidare kram till er båda å God-Jul.
Åh, det var ju det vi pratade om :)
Du är en underbar vän! Och har alltid varit. Kram!!!
Skicka en kommentar