Gladledsen, storliten, starksvag...

Idag är en sån där dag, när man bara inte orkar. Eller, nu är en sån tid... Men, det märkliga är, att samtidigt som allt känns sådär, så finns den biten av mig som bara hoppar, studsar, är lycklig och tycker att det finns så mycket att bara jubla för! Hur kan man känna sig så kluven?

Hel kroppen bara skriker och jag känner i varje del att det bara är lite för mycket. Ryggen bränner, magen strejkar, nacken låser sig, jag kan inte sova, när jag väl sover är det mardrömmar som besöker mig, jag fryser, känner mig obekväm och klagig. Gråten svider bakom ögonlock och knackar på precis nedanför tungan.

Jag vill så mycket. Det är så mycket. Jag vill bara visa, att jag älskar. Jag älskar. Världen. Johan. Familjen. Vännerna... Jag längtar. Efter solen, värmen, blåa himlen, snön och kylan... Andetagen. Jag har. Så mycket. Varma kramar om natten, jubel och skratt om dagen. Hur kan man känna sig så kluven? Hur kan allt vara både skratt och gråt? Hur kan man vara gladledsen, storliten, starksvag?

Det känns så fel att vara klagig och ledsen, när så mycket känns så bra...

Jag vill trycka på paus. Bara hitta tid för det jag känner att jag behöver. Det handlar om att få lite struktur, lite ordning. Jag vill mysa till det hemma. Vara i fas med skolan. Tända ljus och laga en god middag till den jag älskar. Bara få vara. Vara jag. Glada, lyckliga jag. För jag är så mycket. Så mycket. Kärlek.