I skolan jobbar vi med skriftspråksutveckling, genom tiderna och för barn idag. Hur det ter sig och vad det egentligen handlar om. När jag slog på tv4 dök "Efter 10" med Malou upp. Hon satt djupt försjunken i en intervju med Josefi Dahlberg, en kvinna med ett härligt lugn och karisma. Samtalet handlade om hennes liv tillsammans med dyslexi. Utan vetskapen om den. Som så många andra...
Hon berättar om ett utanförskap i detta textuppbyggda samhälle vi lever i. Allt vi tar del av hänger samman med text. Något vi i en fältuppgift i veckan även konstaterat. Ett sorts "utsättande" av text som blir tydlig först när man verkligen reflekterar över det och sätter sig in i det. Det är ju så självklart...
Att då inte vara vän med texten och bokstäverna, att inte kunna koda av samhällets alla snabba koder - som man som vuxen förväntas kunna - ställer till problem av olika slag.
I skolan har det handlat om hur det ser ut runt barn. Hur barn blir en del av denna språkliga värld. Hur lär sig egentligen barn att läsa och skriva? Hur förväntar vi oss att det ska gå till? När "bör man kunna" detta? Och hur självklart är det egentligen, att det för var och en ska vara intressant och rakt upp och ned bara finnas en naturlig nyfikenhet för det här med bokstäver och ord?
Vi lever i ett kommunikativt samhälle och utan de verktyg som krävs för att vara en del av detta, skapas ett stort utanförskap vilket kan leda till och ta utryck i mycket annat.
Det är sorgligt att vi, i detta som jag tidigare påpekat, så extrema textsamhälle inte har kommit längre i utvecklingen för att redan tidigt kunna fånga upp barn och unga med problematiker som dyslexi och dyskalkyli. Vad är det som gör att vi inte har tillräckliga resurser (stödundervisning, Daisy, etc.), i varje skola, att kunna leda dessa barn och unga på rätt väg direkt? Varför ska man, som förälder eller barn, behöva ta varje kamp för sin rätt - i ett läge som kan tyckas hopplöst: ovisshet och okunskap. Är det inte lärare och specialpedagogers arbete i skola, att se detta och driva detta?
Jag menar i och med detta inte att det inte finns någon hjälp, för jag vet att många skolor har välutvecklade strategier vad gäller detta. Det jag önskar är bara att de vore fler. Att skolorna kunde ta del av varandras strategier och på så vis minska detta utanförskap och de svårigheter som många barn, unga och vuxna lever med idag.
1 kommentar:
Jag tycker faktiskt alla skolor ska ha möjlighet till att erbjuda hjälp till dem som behöver. Som jag har alltid haft svårt med språk och det har kallats för slarvfel eftersom jag bara gjort dem vid prov men sen så visade det sig att jag har en lättare dysleksi när jag gick sista året på gymnasiet...hmmm.
Nåja det är ju som det är men sorgligt att föräldrar många gånger ska behöva slås för att få hjälp.
Kram
Skicka en kommentar